Tatuteringar – hur långt vågar man gå?

Tatueringar. Antingen så älskar man dem eller så hatar man dem. De kan ha en djup betydelsefull mening bakom motivet eller så agerar de endast som en fin utsmycknad för att pryda och dekorera kroppen. I vilket fall det än gäller så existerar det djupa diskussioner och kontroversialitet bakom denna utsmyckande kroppsmodifikation.

Vi läser konstant om personer som tatuerar in olika fraser från andra språk och länder vars betydelse skiljer sig åt det som egentligen vill bli sagt. Som exempel så finns det folk som gärna åker utomlands, till exempel över till Kina eller Japan med viljan tatuerar klassiska fraser eller symboler, men när personerna kommer hem så inser de att det de trodde stod för ”fred” egentligen står för ”nudelsoppa”. Detta är även något som händer i Sverige med tatuerare som felstavar ord. Detta må låta som något ur en vardaglig komediserie men sanningen är att det sker vardagligen. Det händer så ofta att man efter flera år börjat ta tag i problemet på allvar, och då gäller det inte bara tatueringar utan extrema estetiska ingrepp över lag.

En brittisk tatuerare dömdes nyligen till fängelse då han utfört ett flertal estetiska samt kosmetiska ingrepp som i efterhand visat sig vara inhumana eller rent sagt hemska, trots kundernas önskemål. Den problematik som då uppstått kring detta är för att tatueraren i fråga inte ska ha haft kompetens kring dessa ingrepp som involverat att skära bort hela öron samt klyva tungor. Sverige har en rätt så normaliserad syn på kirurgiska ingrepp som inte är av medicinska skäl, till skillnad från England där allt kan falla under lagen. Det finns tre huvudsakliga faktorer som ingreppen bedöms utifrån i England vilket involverar om samtycke funnits, skadornas allvarlighet samt samhällets syn på det hela. Det har till exempel funnits fall om omskärelse där det då betraktats som misshandel, men tack vare religiösa och kulturella orsaker har det fallit inom social adekvans och anses därför inte som något brott.

Hur seriöst det må låta så är det möjligt att denna fråga sträcker sig betydligt längre än tänkt. Vi hör ofta om folk som åker utomlands för att operera näsan eller liknande, eller varför inte den nya trenden där man åker och gör hårtransplantation i Turkiet. Det lär bara vara en tidsfråga innan ämnen som kosmetisk kirurgi i den omfattning vi idag är medvetna om faller för samma domar som tatueringar eller andra estetiska ingrepp. Men var går egentligen gränsen? Man kan ju tycka att gränsen borde gå vid en själv, när man vill utföra något extremt och normbrytande så har man själv ansvaret för det vilket också inte är helt rätt. När du utför ingreppet förväntar du dig ett visst resultat som lovas, och stämmer inte det överens med det resultat du själv uppnått så bör det inte vara konstigt att något kategoriseras som brottsligt då du bryter löften med din klient.

Tills detta granskas på ett djupare plan så uppmuntras alla till att kolla upp sin tatuerare/piercares bakgrund och kompetens för att inte vara med om något olycklig som detta.